20:25:16
Välkommen tillbaka ångest
När man får ångest för att man inte hoppar på den buss man tänkt utan snabbt styr om och ska ta nästa, då är de illa. När man sitter på bussen hem, dagen är slut och man inte kan andas, då är de illa. När tanken på att det faktiskt går att bara göra slut på allt elände gör en lugn, då är de illa.
Välkommen tillbaka ångest. Det käns nästan bra för nu behöver jag inte oroa mig över att du ska komma tillbaka. Du är redan här och likt en dålig vän suger du all energi. Det är nästan skönt för när man inte kan andas, när allt är så svart och det käns som om man ska kräkas då käns de verkligen att man lever. När ångesten sen är borta är allt bara grått och det tar så lång tid för nån annan känsla att hitta tillbaka.
Förra måndagen körde en vän mig till psykakuten, det var så surrealistiskt. Jag ville inte leva och jag gick igenom 10 sinnestämningar om och om igen men jag hörde inte hemma där, jag är för frisk. Det har vart påväg utför ganska länge nu och jag insåg att jag inte vill leva längre, inte såhär. Det är inte ett liv att hela tiden oroa sig för nästa svacka. Jag vägrar leva såhär. I mina ljusa stunder vill jag kämpa, jag vill vilja leva, men dom ljusa stunderna blir allt färre och det som tidigare lyft mig käns nu jobbigt och kämpigt.