09:46:01
No more pills
Såå för några veckor sen slutade jag med min stämningsutjämnande medicin, för att jag glömt den i tre dagar och så fungerade den inte. Jag ska ta allt i tur och ordning.
När jag fick förslaget att prova medicin som verkar utjämnade så fanns de två att välja på. En som man måsta trappa upp långsamt och en som ger ökad vikt och trötthet, valet va inte svårt då jag hade haft så lite energi och redan väger 25-30kg för mycket. Min läkare sa att man kan få lite hudknottror på främst överkroppen men att de går över efter ett tag och gjorde de inte de skulle jag höra av mig. Fick lite såna men dom försvann och när jag ökade dosen så kom dom tillbaka. Väldigt väldigt lite men sen fick jag ett acneutbrott vilket jag inte haft på länge och min hy försämrades. Förutom de så fungerade den inte. Visst jag har inte haft nån nedåtperiod men de har jag gått långa perioder utan förut. När jag fick mågra rejälare ilskeutbrott och energi/glädjetoppar så fick de vara nog. Varför ska jag äta en dyr medicin som jag nästan kräks av när den inte fungerar?!
Så nu har de gått några veckor och jag känner ingen skillnad i humöret, något tröttare på grund av att jag har svårt att sova men de hade jag i perioder innan medicinen så de är svårt att veta om de är på grund av att jag slutat eller om de bara är en sån period.
Jag har aldrig gillat såna mediciner, jag har inget emot dom men de är egentligen inget för mig. Visst om en läkare sa att din diagnos är att du har obalans eller brist på ett ämne och den här medicinen är till för just de så toppen, men den här medicinen är för en helt annan diagnos.
Jag blir tokig på de här! Jag har inte ens pratat med min läkare om de här för jag vill inte, jag avskyr min läkare. Jag vet att de är omoget men jag riktar den mesta av min ilska i de här mot min läkare. Han är inte speciellt bra, iallafall inte för mig så han får ta att jag fantiserar om att döda honom när jag får mina sjukt obehagliga ilskeutbrott. Eller nej de är inte utbrott för jag håller mig oftast ganska lugn nu för tiden, eller så rasar jag när jag är ensam.
Jag ska försöka ta tag i de här själv, jag ska googla lite och jag funderar på att starta en egen slags stödgrupp, så känner ni någon med diagnosen borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som de numera heter så kan ni väl tipsa dom om min blogg eller be dom kontakta mig.
Nu till roligheterna! Ikväll är de kalasdax, kusiner har fyllt år och de ska firas. Jag förbereder genom att vaxa muschen, färga till håret och färga ögonbryn. Gud va hon håller på tänker flera av er nu men jag gillar att göra sånt, jag känner mig fräsh och de känns bra att ta hand om mitt yttre, då är iallafall nått i ordning. Jag tänker ta på mig den urtjusiga klänningen som mamma nästan tvingade mig att köpa.
Haha jag tänker avsluta med en rolig liten berättelse. Igår va de strul med bussarna och den bussen jag tänkte ta hem va inställd. Mamma hade släppt av mig i fjärdhundra eftersom hon skulle handla och jag ville verkligen inte åka tillbaka till mamma och glo i 40 minuter så jag tänkte ta en promenad men så kom jag på att min kusins klass har ju disco i matsalen. Så jag bestämde mig för att va den där knäppa fröken som dyker upp överallt. Vissa barn blev lite blyga och många kom springandes och gav mig en kram. Jag höll mig vid föräldrarna, jag menar de hade kanske varit lite väl att va med på dansstopp. Haha de va skitkul på nått vis och jag pratade lite med några föräldrar jag inte hunnit träffa i skolan så de va kul. Som tur va kom nästa buss så jag kom hem.